Vd har ordet

Regeringen tvingades till sist dra tillbaka förslaget om en extra löneskatt på finansiella tjänster. Det var inte förvånande. Förslaget vara illa genomtänkt. Skatten hade slagit hårt mot jobben inom finanssektorn samt mot förutsättningarna för en personlig och lokal service i bankverksamheten. Förslaget omfattade dessutom 318 000 företag som hade tvingats till en kostsam administration tillsammans med Skatteverket. Slutligen och som kronan på verket bedömdes skatten vara olaglig i förhållande till EU:s statsstödsregler.

Regeringen har nu gjort ett hastigt omtag och föreslår istället att avgiften till resolutionsreserven höjs kraftigt, till 13 miljarder kronor per år, och dessutom att avgiften görs permanent och fortsätter tas ut oavsett hur stor resolutionsreserven blir.

Regeringens förslag om en kraftigt höjd och permanent resolutionsavgift bör ses som en förtäckt skatt. Sakliga skäl för en höjning, kopplade till finansiell stabilitet, saknas helt i regeringens argumentation. Sverige har redan i utgångsläget en avsevärt högre resolutionsavgift än andra EU-länder. Inom Bankunionen är målsättningen att nå en reserv om 1 procent av garanterade insättningar till 2024, medan Sverige ska nå 3 procent, vilket enligt nuvarande princip beräknas ske redan 2021. Hade Sverige använt samma finansieringsprincip som Bankunionen hade de svenska bankerna redan betalat färdigt till resolutionsreserven. Med den nu föreslagna svenska principen får de istället betala 10 miljarder kronor 2018 och därefter 13 miljarder per år under överskådlig tid. Det är en anmärkningsvärt stor skillnad, som behöver motiveras grundligt och övertygande, vilket alltså inte görs.

En egenhet i det svenska systemet är att resolutionsavgiften inte fonderas. Istället sätts avgiften in på ett konto i Riksgäldskontoret och kan därmed användas av staten för att finansiera ökade utgifter. Med tiden handlar det om stora summor. Tio års avgifter kommer motsvara så mycket som ungefär 10 procent av statsskulden. Bankföreningen anser att resolutionsavgiften måste fonderas. Då kommer pengarna finnas där om de skulle behövas. Det är också den lösning man valt inom Bankunionen. Det är tydligt att den nuvarande konstruktionen ger regeringen incitament till att föreslå återkommande avgiftshöjningar bara för att finansiera nya budgetutgifter. Det är oacceptabelt och strider mot tankarna och syftet med resolutionsavgiften.

Realiseras förslaget kommer också konkurrensen att snedvridas kraftigt, både på den svenska marknaden och på de marknader utomlands där svenska banker är verksamma via filialer. I sin förlängning är det mycket allvarligt. Om Nordea skulle välja att flytta sitt huvudkontor skulle konkurrenssituationen på den svenska marknaden bli djupt problematisk. En av fyra systemviktiga banker skulle då stå utanför svensk tillsyn och bedriva sin verksamhet med väsentligt lägre kapitalkrav, lägre MREL-krav samt betala påtagligt lägre och på sikt obefintliga avgifter till resolutionsreserven och insättningsgarantin.

Precis som med finansskatten verkar regeringens förslag om en höjd och permanent resolutionsavgift alltså inte vara genomtänkt. Även grundläggande konsekvensanalys lyser med sin frånvaro. Det är svårt att värja sig för intrycket att förslaget är mycket hastigt påkommet. Regeringen blundar för att förslaget kommer att snedvrida konkurrensen kraftigt och överväger heller inte om konstruktionen är konsistent mot EU-rätten, det vill säga i första hand riskera att bryta mot Krishanteringsdirektivet och EU:s statsstödsregler. Likaså verkar regeringen inte att förstå att en höjd och permanent resolutionsavgift riskerar att underminera de svenska myndigheternas förutsättningar att värna den finansiella stabiliteten.

Men än finns tid för eftertanke. Förslaget är ute på remiss till den 10 april och Bankföreningen har för avsikt att belysa förslagets konsekvenser grundligt. Vi uppmuntrar fler att göra detsamma.

Hans Lindberg,
Vd, Svenska Bankföreningen

Foto: Håkan Flank

Bankfokus NR 1 • MARS 2 0 1 7