Tveksamt system för avgifter till insättningsgarantin
Riksgäldskontoret lade i slutet av september fram ett förslag till nytt avgiftssystem för insättningsgarantin. Tanken är att bättre fånga risken hos olika banker, men det är inte självklart att det blir så. Riksgälden flaggar redan för en översyn.
Enligt det nya regelverket för insättningsgarantin ska avgiften från 2017 bestämmas med hänsyn till respektive instituts risknivå. Institut med mer riskfylld verksamhet ska betala en högre procentuell avgift än institut som har lägre risk. Det förslag som Riksgälden nu har presenterat utgår från den europeiska banktillsynsmyndigheten EBA:s riktlinjer. Riksgälden använder samma riskindikatorer som förespråkas av EBA, dock utan den nationella anpassning som riktlinjerna ger möjlighet till.
Förslaget påverkar inte de grundläggande principerna för avgiftsuttaget, nämligen att man i Sverige, till skillnad från nästan alla andra länder i EU, inte har ett tak på hur stor fonden ska vara. I stället ska man fortsätta ta ut en ”evig” årsavgift på 0,1 procent av de garanterade insättningarna, trots att den svenska fonden förmodligen redan är den största i EU. Bankernas sammanlagda betalning till fonden uppgår till ungefär 1,5 miljarder kronor per år.
Bankerna rangordnas
I listan till högersyns vilka riskindikatorer som ska påverka storleken på avgiften, och vilken vikt de ska tilldelas. För varje riskindikator sker antingen en rangordning mellan instituten eller en absolut fördelning. Rangordning gäller för exempelvis indikatorn Andel nödlidande lån. Bankerna rangordnas utifrån vilka som har högst respektive lägst andel nödlidande lån av sin totala utlåning, och får riskpoäng därefter. Indikatorn ska utgöra 18 procent av avgiften.
För vissa riskindikator sker istället en absolut fördelning. För indikatorn Avkastning på totalt kapital får banker högst riskpoäng om deras avkastning antingen är negativ eller överstiger 15 procent (eftersom hög avkastning vittnar om hög risk). Lägst riskpoäng får banken om avkastningen ligger mellan 0 och 2 procent.
En betydelsefull del i förslaget är hur stort avgiftsintervall som ska tillämpas, det vill säga hur stor skillnad det ska kunna vara mellan den lägsta och den högsta avgiften. EBA har i sina riktlinjer angett ett största intervall på 50-200 procent. Riksgälden snävar in intervallet till 70-180 procent.
Europeisk modell
- Man kan fråga sig om modellen verkligen lyckas fånga risk på ett rimligt sätt. Ett problem är att modellen baseras på en europeisk mall och inkluderar indikatorer som vi i Sverige inte anser spegla risk, till exempel bruttosoliditet. Ett annat problem är att modellen till stor del bygger på att instituten rangordnas. Det betyder att ett institut som förbättrar något eller några av riskmåtten inte med säkerhet får en lägre avgift eftersom utfallet även beror på hur de andra instituten agerar, säger Johan Hansing.
Även Riksgälden ser bristerna med den föreslagna modellen, och flaggar därför för en omfattande översyn redan inför avgiftsuttaget för 2019 eller 2020. Översynen kan enligt Riksgälden resultera i betydande förändringar i avgiftsmodellen. En möjlig förändring som lyfts fram är att inkludera kvalitativa riskindikatorer till avgiftsmodellen.
Publicerad den 25 oktober 2016