Finansiell krishantering

Bankkrishantering (resolution)

Under 2016 ersattes stora delar av den tidigare bankstödslagstiftningen av nya regler för hantering av kriser i banker och andra institut. De nya reglerna bygger på globala principer och EU:s krishanteringsdirektiv. Med de nya reglerna för krishantering skapas ett särskilt förfarande, resolution, för att hantera institut i kris utan att sätta det i konkurs. Syftet är att hantera fallerande institut utan att det medför stora störningar i det finansiella systemet och utan att skattebetalarna ska bära kostnaderna. 

Genom resolutionsförfarandet tar staten kontroll över institut i kris och rekonstruerar eller avvecklar dem under ordnade former. Under denna process kan institutet hållas öppet. Förlusterna i resolutionsförfarandet bärs av institutets aktie- och fordringsägare genom att deras innehav skrivs ned och/eller konverteras till aktiekapital (skuldavskrivning eller bail-in). Insättningar skyddade av insättningsgarantin är undantagna från skuldavskrivning.

I Sverige är Riksgälden resolutionsmyndighet och har ansvar för att hantera uppkomna kriser och göra upp planer för beredskap om institut får problem. Det innebär bland annat att ta fram resolutionsplaner för varje institut och besluta om krav på hur mycket nedskrivningsbara skulder institutet ska ha.

Förebyggande stöd

Vid allvarlig störning i det finansiella systemet kan staten i vissa fall ge förebyggande stöd till livskraftiga banker och kreditinstitut. Riksgälden är ansvarig myndighet och kan ge stöd till institutens finansiering via garantier och i särskilda fall även kapitaltillskott.

Resolutionsreserven

Kostnader för hantering av krisande banker ska i första hand bäras av aktie- och fordringsägare. Under extraordinära omständigheter kan det krävas extern finansiering och därför har resolutionsreserven inrättats. Resolutionsreserven finansieras av årliga resolutionsavgifter från banker och andra institut. Mindre institut betalar en årlig avgift enligt schablon medan större institut betalar en avgift i proportion till sin storlek och den risk de utgör i systemet. Instituten betalade 3,9 miljarder i resolutionsavgifter till resolutionsreserven för år 2022.

Riksdagen beslutade 2008 att bygga upp en stabilitetsfond för att finansiera statliga åtgärder att stödja det finansiella systemet. I samband med de nya reglerna 2016 om krishantering, resolution, så ändrades utformningen och funktionen av stabilitetsfonden. En del av stabilitetsfonden finns kvar för att finansiera eventuella åtgärder som genomförs inom lagen för förebyggande statligt stöd. Den övriga delen, som består av bankernas tidigare inbetalda stabilitetsavgifter, har förts över till resolutionsreserven.

Insättningsgarantin

Insättningsgarantin motverkar risken för en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att skapa trygghet för spararna och minska risken för uttagsanstormning vid finansiell kris. Lagen om insättningsgaranti skyddar pengar insatta på konto hos institut upp till 1 050 000 kronor per person och institut. Därutöver kan man också ansöka om ett tilläggsbelopp (upp till 5 miljoner kronor) för insättningar som är kopplade till vissa livshändelser, till exempel försäljning av privatbostad. Rätten till ersättning inträder om ett institut försätts i konkurs eller om Finansinspektionen beslutar att garantin ska träda in.

Fonder för finansiell stabilitet

Banker och andra finansiella institut har under en längre tid betalat avgifter för att fondera medel till insättningsgaranti och finansiell stabilitet. År 1996 infördes avgifter för att bygga upp en fond till insättningsgarantin. Under 2008 infördes avgifter för att bygga upp stabilitetsfonden och 2016 ersattes dessa med nya avgifter för att bygga upp den nya resolutionsreserven. Den totala storleken på de tre olika fonderna har år 2022 växt till sammanlagt 140 miljarder kronor.