Moderna banker i ett modernt land 1970 – 1985

På de svenska vägarna rullade nu två och en halv miljoner bilar – i snitt en på var tredje svensk – vilket gjorde Sverige till ett av Europas biltätaste länder. I princip alla svenskar hade el i hemmet och de flesta hade även fått tillgång till andra moderniteter som varmvatten, badrum, kyl och frys. Urbaniseringen, som pågått i stadig takt sedan 1800-talets mitt, minskade för att stabilisera sig kring 1970. Drygt 80 procent av Sveriges befolkning bodde nu i tätorter, där byggandet av nya, moderna bostäder och köpcentrum pågick för fullt inom ramen för miljonprogrammet. 

Men tillvaron i det nya decenniet blev snart mer osäker än den tidigare varit. Den svenska kronans fasta växelkurs mot dollarn hade nått vägs ände 1971 i samband med att USA avskaffat guldmyntfoten. Tidigare hade svenska exportföretag kallt kunnat räkna med att en dollar kostade drygt fem kronor. Den nya situationen var mer oviss. Oljekrisen två år senare innebar att petroleumpriserna skulle komma att öka 15 gånger om på tio år. Vid 1970-talets mitt tornade även andra orosmoln upp sig på den svenska ekonomiska himlen. Flera anrika branscher hamnade på fallrepet. Löneökningarna inom textilbranschen slog hårt mot den redan pågående textilkrisen. Varvskrisen drabbade Göteborgs och Malmös kronjuveler Götaverken respektive Kockums. Därtill fick den internationella stålkrisen jätten Gränges i obalans. Med start 1976 devalverades den svenska kronan flera gånger i syfte att stärka industrins konkurrenskraft.

Kulmen av konsolideringstrenden

I bankernas värld hade 1968 års banklagstiftning jämnat ut spelplanen. Den tydligaste förändringen var att jordbrukskassorna och sparbankerna blev fria att öka sin utlåning gentemot näringslivet och på så sätt ta upp konkurrensen med affärsbankerna. Konsolideringstrenden som hade pågått under så gott som hela 1900-talet nådde sin kulmen under 1970-talets första hälft. 1972 förenades öst och väst genom bildandet av Skandinaviska Enskilda Banken (SEB), ur Wallenbergarnas Stockholms Enskilda Bank och Göteborgsbaserade Skandinaviska Banken. Samma år föddes Götabanken genom Göteborgs Banks förvärv av Smålandsbanken. Två år senare gick statliga Postsparbanken och Kreditbanken samman till PKbanken, en föregångare till Nordbanken och dagens Nordea. Jordbrukskassorna ändrade profil och bytte namn till Föreningsbanken, med en sädeskärve i logotypen för att visa kopplingen tillbaka till jordbruksrörelsen.

Som en effekt av sammanslagningarna var antalet medlemmar i Bankföreningen 1974 nere på endast elva, vilket var en halvering jämfört 1940-talet och mindre än en fjärdedel jämfört med vid föreningens tillkomst. Medlemsantalet höll sig på en fortsatt låg nivå ända till mitten av 1980-talet, delvis på grund av att utländska banker inte tilläts teckna medlemskap. För trots en ny och modernare banklag fick utländska banker ännu bara förlägga verksamhet i Sverige via ”representationskontor”. Ingen svensk bank fick heller ägas av en utländsk medborgare. Detta regelverk rimmade illa med internationaliseringen av finansmarknaden och den accelererande tekniska utvecklingen på 1970-talet. Utländska banker kunde runda svensk lagstiftning, de slapp undan regler kring exempelvis utlåning som svenskregistrerade banker måste följa. Konkurrensen blev snedvriden till de utländska bankernas fördel, men det skulle ändå dröja till 1986 innan de första utländska bankerna fick oktroj i Sverige.

Teknisk kapplöpning

Under första halvan av 1970-talet tog medlemsbankerna i samarbete med PK-banken, Sparbankernas bank och Sveriges Föreningsbankers Förbund initiativet till Upplysningscentralen UC AB. UC startade sin verksamhet under 1977 och är idag Sveriges största kreditupplysningsföretag. Dataclearingen introducerades 1975 som ett system för inlösen av checkar. Idag är det ett massbetalningssystem för konto-till-kontobetalningar som ägs av Bankföreningen sedan 1983. År 2021 var antalet transaktioner som strömmade genom Dataclearingen cirka 170 miljoner. 

På det tekniska området skedde en kapplöpning mellan de finansiella instituten. Ny teknik rullades ut och inte minst den automatiska kontanthanteringen var på frammarsch i landet. Sparbankerna installerade 1977 sitt rikstäckande nätverk av Minuten-automater. Året därpå tecknade de samverkande parterna i Bankomat-konsortiet (Bankföreningens medlemmar, föreningsbankerna och PKbanken) ett avtal om uttag i varandras automater, varpå även Bankomaterna rullades ut på bred front i Sverige. 

Under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal ökade fondsparandet kraftigt i landet. Det skatteförmånliga Allemanssparandet infördes 1984, dels genom Allemanssparkontot, dels genom Allemansfonderna. De sistnämnda för att uppmuntra fondsparandet i landet. Sparandet omfattades av särskilt förmånliga skatteregler. Subventionen togs bort 1998 men namnet Allemansfond lever ännu kvar. 

Internationaliseringen av finansmarknaden, förstärkt av ny teknologi, gjorde transaktionerna snabbare och fler till antalet. De fasta valutakurserna, som varit norm i västvärlden under efterkrigstiden, släpptes en efter en fria från statlig styrning. I Sverige dröjde detta beslut ända in på 1990-talet. Det skulle till en stor finanskris innan så skedde 1992.