Samverkan för det gemensamma bästa 1880 – 1914

År 1880 var Sverige var ett land i förändring. Åren dessförinnan hade den industriella revolutionens tillväxtökning tvärnitat och en lågkonjunktur brutit ut. Krisens effekter skulle visserligen kännas ända in på 1890-talet, men det var ändå ingen brist på aktivitet inom den svenska industrin. Ny arbetskraft behövdes ständigt. Barnarbete var ännu vanligt förekommande och de nya förbudslagstiftningarna var i själva verket ganska tandlösa. Urbaniseringen ökade i snabb takt. Mellan åren 1880–1914 fördubblade Stockholm sin befolkning, med trångboddhet och bostadsnöd som följd. Sveriges befolkning ökade också totalt sett, trots det stora antalet människor som utvandrade – oftast till USA – i hopp om ett bättre liv. 

Under årtiondena kring förra sekelskiftet dök en ny typ av företag upp, annorlunda än de klassiska verkstadsföretag som än så länge dominerat den svenska industrinäringen. De nya företagen var ofta uppbyggda kring en enda teknisk innovation eller produkt, vanligtvis en snillrik uppfinning av grundaren själv. Företagen kallades därför passande nog för snilleindustrier. SKF, Alfa Laval (Separator) och Aga är alla klassiska sådana exempel. Dessa och många fler av Sveriges nuvarande exportjättar grundades under denna era – och de bevisade något viktigt för sin samtid: Sverige var knappast möjligheternas land för alla, men nu hade det ändå blivit ett land där det faktiskt gick att lyckas. 

De Enskilda Bankernas Syndikat

Den 6 april 1880 bildades De Enskilda Bankernas Syndikat föregångaren till dagens Bankförening formellt. Hösten dessförinnan hade en skrivelse, undertecknad av fyra av de största affärsbankerna, skickats ut till de tänkbara framtida medlemmarna. Där kungjordes att de enskilda bankerna ”ega gemensamma intressen” och att deras styrelser därmed borde kunna samverka i frågor som angick alla och ”träda till hvarandra i närmare beröring”. Skottland hade på många sätt hittills varit en förebild för det svenska bankväsendet, och i Edinburgh hade ett liknande syndikat redan tagit form. Den stora sammankomsten blev det årliga bankmötet, och däremellan skulle ett utskott bevaka medlemmarnas intressen. Något fast kansli hade man inte. 

År 1884 grundades statliga Postsparbanken, senare en del av Postverket. Infrastrukturen fanns redan på plats genom det rikstäckande nätverket av postkontor, där även bankärenden nu kunde skötas. Insynen i privatbankernas verksamhet ökade 1887, då nya lagar krävde att varje bank skulle ha ett allmänt ombud som deltog i revisionen. Fem år senare antogs den första sparbankslagen, vilken gjorde tydligare åtskillnad mellan affärsbanker och sparbanker. En affärsbank kunde gott drivas med vinstintressen, men vinsten i en sparbank skulle hamna i grund- och reservfonder av bestämd storlek. För överskotten fanns strikta användningsregler – sparfrämjande samt välgörande och allmännyttiga ändamål var det som gällde.

Affärsbankerna agerade inte bara som näringslivets huvudfinansiärer – ibland var de också direkt inblandade i storindustriernas tillkomst. Skandinaviska Kreditaktiebolaget tog 1896 initiativet till grundandet av Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, mer känt som Gränges, som under 1900-talet växte till att bli en av Sveriges största industrikoncerner. Stockholms Enskilda Bank å sin sida hade stora finansiella intressen i Kirunas malmfält, vilket resulterade i grundandet av LKAB. Idag skulle vi nog kallat bankirerna för venture capitalists.

De tidigare nämnda snilleindustrierna var ofta knutna till städerna, i synnerhet Stockholm, vilket gynnade storbankerna. En ny riksbankslag trädde i kraft 1897 och stärkte Riksbankens roll som centralbank. Affärsbankerna fråntogs rätten att trycka egna sedlar, men i gengäld slutade Riksbanken att konkurrera med dem om kreditgivning till näringslivet. När 1800-tal blev 1900-tal hade affärsbankerna under 20 års tid samverkat i De Enskilda Bankernas Syndikat, om än lågintensivt. Som motsvarande samarbetsorgan för sparbanksrörelsen grundades nu Svenska Sparbanksföreningen.

En ny internationell finanskris tornade upp sig 1907 och Riksbanken sattes på prov i sin nya roll. Samma år grundades den statliga myndigheten Bankinspektionen, med uppdraget att utöva tillsyn över affärsbankerna. Myndigheten var en föregångare till dagens Finansinspektion och var sprungen ur en del av Finansdepartementet, den så kallade bankbyrån. Dess första chef Robert Benckert ledde arbetet med järnhand. Detta finns noga dokumenterat i hans anteckningar som sedermera givits ut i bokform som Benckerts testamente. Skriften var länge hemligstämplad och gavs ut postumt i strid med författarens önskemål. Idag har den närmast blivit en klassiker i bankvärlden. I testamentet – ursprungligen skrivet som en handbok i banktillsyn för Bankinspektionens innersta krets – skräder Benckert inte orden om diverse bankdirektörer, ledamöter och andra typer som han finner misshagliga. Han väjer inte för att attackera deras förstånd, uppförande eller rentav utseende på ett sätt som idag helt klart skulle klassas som förtal. Benckerts testamente är – även utan de pikanta personangreppen – ett unikt tidsdokument som ger en fascinerande inblick i det förra sekelskiftets bankvärld.

Både antalet banker och bankkontor ökade stadigt i antal. Det var under denna tid flertalet av bankernas mest praktfulla huvud- och lokalkontor uppfördes. I folkmun kallades de ”bankpalats”. Kontoren var vanligtvis centralt belägna och mycket påkostade, ofta ritade av kända arkitekter. Många av dem är idag K-märkta och fortsätter att prägla våra innerstadsmiljöer över hela landet.

Omtag 

Den nya ekonomiska och industriella situationen Sverige befann sig i genererade stora handelsvolymer, vilket i sin tur krävde finansiella muskler som bara riktigt stora kreditinstitut kunde erbjuda. Som ett svar på detta slogs Sveriges två största banker, Skandinaviska Kredit och Skånes Enskilda Bank, samman 1910 till en med den tidens mått gigantisk koncern.

År 1910 var också då dagens Bankförening formerades. Det tidigare syndikatet, nu med 30 år på nacken, hade med åren sammanträtt alltmer sällan. Trots frekventa gästspel på syndikatets årsmöten från nämnda bankinspektionschef Benckert (eller kanske just därför) hade verksamheten inte lett till några omvälvande samarbeten. Ett omtag behövdes. Den 11 mars 1910 antogs ett förslag om stadgeändring utarbetat av bland andra bankirerna Carl Mannerheim, Oscar Rydbeck och häradshövding Marcus Wallenberg. Ändringen innebar i allt väsentligt att en helt ny bankförening såg dagens ljus. Nu innebar medlemskapet faktiskt skyldigheter för bankerna att följa de angivelser som stod i stadgarna eller som beslutades vid de årliga bankmötena – med påföljder om dessa överträddes. För affärsbankerna blev Bankföreningen nu en viktig organisation som man inte hade råd att stå utanför.

Affärsbankernas rätt att köpa, äga och sälja aktier hade redan varit föremål för mången debatt och lagstiftning. Rätten hade länge begränsats för att undvika spekulativ aktiehandel. Det första förbudet kom redan 1886, med vissa kryphål inbakade. Vid sekelskiftet hade regelverket blivit ännu striktare. Begränsad aktieförvärvsrätt för större affärsbanker tilläts 1911, men begränsningarna kunde kringgås genom bildandet av emissionsbolag – som inte omfattades av banklagstiftningen. Frågan om banker som storägare i näringslivet blev en av de mest diskuterade under de kommande decennierna – en tid som blev den kanske mest turbulenta världen någonsin skådat.

Bildtext: Oscar Rydbeck, en av initiativtagarna till Bankföreningen.